Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamlet. IV, 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu må du väl frikänna mig för skuld
Och gömma mig som vän uti ditt hjerta,
Då du förnummit har med öppna öron,
Att han, som mördade din ädle fader,
Mig efter lifvet stod.
Ja, det är klart.
Men säg mig, hvi ni ej beifrat har
Så grofva brott, som gå å lif och blod,
Då eder säkerhet och makt och visdom,
Ja, allt i verlden manade dertill?
Af tvenne skäl förnämligast, dem du
Måhända finner allt för matta vara;
För mig de äro starka nog. Hans mor
Kan icke lefva utan Hamlets blickar
Och hvad mig sjelf beträffar, är jag ju –
Det vare sig af svaghet eller dygd –
Med lif och själ så sammanväxt med henne,
Att liksom stjernan ur sin ban ej viker,
Så trifs ej heller jag förutan henne.
Det andra skälet, hvarföre jag ej
Har velat draga saken inför rätta,
Är det att menigheten dyrkar honom.
Den doppar Hamlets fel uti sin gunst,
Som, källan lik som träd till sten förvandlar,
Hans styggelser förbyter till behag.
Mot sådan stormvind slöjdad allt för lätt
Min pil till bågen hade återvändt,
Men icke kommit fram, dit jag den riktat.
Och så har jag en ädel far förlorat
Och sett en syster drifven till förtviflan,
En syster som, om nu hon prisas får,
Från toppen af sin samtid icke såg
I dygd sin like. – Dock, min hämd skall komma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
