Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamlet. IV, 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag hann ej tänka mig ett språng, en sats,
Förr’n han den utfört till min stora häpnad.
Han var från Normandie?
Från Normandie.
Lamord, så sant jag lefver!
Just densamme.
Jag känner honom. Han en prydnad är
Och en juvel bland alla sina landsmän.
Han öfver dig sig utlät
Och gaf dig sådant herrligt vittnesbörd
Om kraft och öfning i att föra vapen
Och framför allt floretten, att han utbröt:
Det vore just en fröjd att se, om någon
Sig kunde gifva uti färd med dig.
Han svor att både kraft, parad och öga
Hans landsmän sveko, då du gaf en stöt,
Och detta hans beröm förgiftade
Med sådan bitter afund Hamlets sinne,
Att han ej önskade, ej bad om annat,
Än att du måtte komma snart igen
Och mäta dig med honom. – Häraf följer –
Ja, häraf följer, säger ni, men hvad?
Laertes, var din hulde far dig kär?
Hvad, eller är du blott en målad sorg,
Ett anlet utan hjerta?
Hvilken fråga!
Jag säger ej, att du din far ej älskat,
Men kärlek är ett tidens barn, och tiden,
Det har erfarenhet mig fyllest lärt,
Kan dämpa samma kärleks brand och flamma.
I sjelfva kärleks låga bor en veke,
Som hindrar ljuset till att brinna klart,
Och ingenting har städse samma kraft,
Ty kraften, vorden allt för blodfull, dör
Af eget öfvermått. Men det man vill,
Det skall man göra straxt, ty viljan ändras
Och har så många uppskof och förhinder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
