Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mycket väsen för ingenting. IV, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Don J. Kom, låt oss gå; när allt i dagen kom,
Hon miste sansningen.
Bened. Hur mår hon nu?
Beatr. Jag fruktar, hon är död; ack, onkel, hjelp!
Ack, Hero! Onkel! Pater! Benedict!
Leon. O öde, tag ej bort din tunga hand!
Ty döden är åt hennes kränkta ära
Den skönsta slöja, som man önska kan.
Beatr. Hur mår du, Hero?
Munk. Trösta er, min fröken.
Leon. Hvad, slår du åter dina ögon upp?
Munk. Ja; hvarför skulle hon ej göra det?
Leon. Ha! Ropar icke hela verlden ut
Min dotters smälek? Kunde hon förneka
Det brott, som stod i rodnaden att läsa?
Nej, lef ej, Hero! Öppna ej ditt öga!
Ty trodde jag, att ej du dödde genast
Samt att din lifskraft öfverlefde skammen,
Så skulle sjelf jag mörda dig och så
Besegla mina bannor. Sörjde jag
För det jag hade blott ett enda barn
Och bannade naturen för sin karghet?
Du var mig ett för mycket; bättre intet!
Hvi syntes du så älsklig för mitt öga?
Hvi tog jag icke med barmhertig hand
En usel tiggarunge upp från gatan?
Om hon i nedrighet sig sölat ned,
Jag kunde hafva sagt: "hon är ej min,
På okänd rot har denna smälek vuxit."
Men min hon är och min och åter min,
Förgudad, älskad, prisad; min så mycket,
Att sjelf mot henne jag ett intet var.
Och nu har hon, ack, nu har hon ju fallit
I pöl så svart som bläck! Ej vida hafvet
Har droppar nog att tvätta henne ren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
