Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två ungherrar från Verona. IV, 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jul. Ja, nästan lika noga som mig sjelf.
Jag många hundra gånger gråtit har,
Då jag har tänkt på hennes bittra sorger.
Silv. Hon tror, att Proteus har henne svikit?
Jul. Det tror jag; derför sörjer hon också.
Silv. Hon visst är mycket vacker?
Jul. Hon varit vackrare, än nu hon är.
Då än hon trodde på min herres kärlek,
Hon nära nog så vacker var som ni.
Men då ej mer hon sig i spegeln såg
Och lade bort sitt värn mot solens strålar,
Har luften mördat hennes kinders rosor
Och nupit liljorna från hennes hy;
Nu har hon blifvit lika brun som jag.
Silv. Hur var hon växt?
Jul. Hon är så lång som jag vid pass.
I Pingstas, Då våra skådespel vi förde opp,
Så fick man mig att spela flickans roll
Och styrde ut mig uti Julias klädning.
Den satt så väl, det sade alla menskor,
Som om den hade varit sydd åt mig,
Och derför äro vi väl lika långa.
Då fick jag henne just att gråta bra,
Ty rollen, som jag spelte, var så sorglig,
Just Ariadne, fröken, som sig jemrar
Åt falske Theseus, som rymmer bort.
Så lifligt spelte jag med mina tårar,
Att, hjertligt rörd, min stackars herrskarinna
Storsnyftade; jag vill på fläcken dö,
Om ej i själen hennes sorg jag kände!
Silv. Hon dig förbunden är, min snälla gosse! –
Ack, stackars flicka! Ensam! öfvergifven!
Jag gråter sjelf, då dina ord jag mins.
Se här min börs, min gosse; den är din,
För det du håller af din goda fröken.
Farväl! (Silvia går).
Jul. Hon tackar er, om ni lär känna henne. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
