Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik den sjette. Första delen. IV, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ty vet, vi äro väl förskansade
Och starka nog att falla ut och fäkta.
Går du tillbaks, står Dauphin rustad väl
Att snärja dig i krigets snaror flux.
På ömse sidor mura ryttarskaror
Din väg till frihet och till flykt igen.
Du kan ej vända dig åt något håll,
Der icke död med undergång dig möter
Och blekt förderf dig skådar stindt i synen.
Vid sakramentet tiotusen Fransmän
Ha dyrt förpligtat sig att icke rikta
De gräsliga kanoners mynningar
Mot någon annan christen själ än Talbot.
Se, der du står och andas än, en hjelte,
En obesegrad, obetvungen ande:
Det är ditt ryktes sista gloria,
Med hvilken jag, din fiende, dig pryder;
Ty förr’n det glas, som nu begynner rinna,
Har runnit ut med timmans sista sandkorn,
Skall denna blick som ser dig frisk och röd
Dig skåda vissnad, blodig, blek och död.
(Trummor höras på afstånd).
Hör, hör!
En varselklocka, Dauphins trumma, sjunger
Sin sorgmusik för din förskräckta själ,
Och min skall ringa till din hädanfärd.
Han diktar icke; fienden jag hör. –
Ut, snabba ryttare, att speja fältet! –
O, hvilken sorglös och försumlig krigstukt!
Här stå vi nu omgärdslade och stängda,
En liten hjord af Englands skygga rådjur,
Kringskälld utaf ett koppel franska hundar.
Om vi ä’ Engelskt vildt, så fatten mod
Och stupen ej som skrala kräk för smällen,
Men vänden, med förtvifladt mod, som hjorten,
Emot blodhundarna en stålsatt panna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
