Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik den åttonde. I, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Buck.
En olycksalig feber
Höll mig som fånge i min kammare,
Då dessa menskors ljus[1] och ärans solar
Möttes vid Arde.
Emellan Guynes och Arde;
Jag såg dem helsa på hvarann från hästen
Och såg dem stiga af och famna om
Hvarann som om de skulle växa samman.
Om så de gjort, ej kunde fyra kungar
Uppväga sådan enhet.
Hela tiden
Min kammare mig fången höll.
Då miste
Ni jordisk äras syn; man kunde säga,
Att ståten, ogift förr, nu blef förmäld
Till högre rang. Hvarenda morgondag
Sin gårdag öfvervann, till dess den sista
Blef höjden af allt underbart. Fransosen
Den ena dagen flammade af guld
Liksom en gudabild och skymde oss.
Den andra dagen England blef ett Peru,
Och en guldgrufva hvarje Engelsman;
Som en cherub förgyld var hvarje småsven,
Och damerna, ej vanda vid besvär,
Inunder praktens börda pustade,
Och mödan sjelf blef smink. Hvad som i dag
Skreks ut som oförlikneligt, det hette
Den nästa qvällen fusk och tiggarståt.
Två kungar, båda lika skimrande,
Stack hvar sin gång den ena ut den andra,
Och den som sist man såg blef prisad mest,
Och såg man båda, syntes blott den ena,
Men intet fel blef spordt på någondera.
När dessa solar, ty så nämndes de,
Till strid uppmanade med härolds-rop
De djerfva andar, gingo bragderna
Långt öfver tankens gräns; hvad fabeln diktat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
