Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettondagsafton. V, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hert. Är din, Cesario?
Viola. Nej, hon är ej min.
Oliv. Ack, det är blott din feghets nedrighet
Som bjuder dig din egendom att mörda!
Cesario, frukta ej, tag mot din lycka;
Var den du vet du är, och då du är
Så stor som den du fruktar. (Betjenten och presten komma). Var välkommen,
Min fromme fader! Jag besvär dig vid
Det helga embete som du bekläder, –
Fast nyss vi ämnade i mörker hölja
Hvad nu tillfället, än ej moget, röjer –
Bekänn här uppenbart hvad du vet vara
Beslutadt mellan mig och denna yngling.
Prest. Jo, ett förbund af evig kärleks band,
Belefvadt genom sammanlagda händer,
Betygadt genom varma kyssars helgd,
Bekräftadt genom edra ringars vexling
Och hela denna akts högtidlighet,
Beseglad af mitt ord och embete;
Så nyss, att sedan dess, som klockan vittnar,
Jag vandrat blott två timmars väg mot grafven.
Hert. Du hala orm, nyss kläckt, säg hur det går
När tiden strött sin snö uti ditt hår?
Då växer visst din list så öfver dig,
Att lögnarn i sin grop sjelf fäller sig.
Farväl! Behåll ditt rof; blott ett jag ber,
Beträd en stig, der jag dig aldrig ser.
Viola. Jag svär er, hertig, –
Oliv. Dina eder spar;
Haf någon kärlek, feghet nog du har!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
