Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vinter-saga. V, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När än en gång er förra drottning andas,
Men icke förr.
Hofm. En herre, som prins Florizel sig kallar,
Son till Polyxenes, med sin prinsessa, –
Den skönaste jag nånsin sett – begär
Att få ers höghet nalkas.
Leont. Hvad? Han kommer
Ej så som det hans faders höghet anstår;
Ett sådant tvärt, oförberedt besök
Antyder, att det ej är gjordt med afsigt,
Men utaf nöd och slump. Hans svit?
Hofm. Blott få
Och obetydligt folk.
Leont. Han åtföljd är
Af sin prinsessa, säger du?
Hofm. Ack ja,
Den herrligaste varelse som nånsin
I solsken vandrat.
Paul. O Hermione!
En nutid höjer alltid upp sig sjelf
Emot en bättre forntid; nu din graf
Får vika för en nyhet. – (Till hofmannen). Ni har sjelf
Båd’ sagt och skrifvit: – dock, er skrift är nu
Kall som dess föremål – "Hon har ej haft
Ej heller får sin like;" så er vers
Med hennes skönhet flödade en gång;
Nu ebbar den fördömdt, då ni kan säga
Att ni har sett en fagrare.
Hofm. Förlåt!
Den ena har jag nästan glömt; – förlåt! –
Den andra – nåddes hon utaf ert öga,
Hon fick er tunga ock. Hon är ett väsen,
Som, om hon stiftade en sekt, nog kunde
Förqväfva alla andra sekters nit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
