Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vinter-saga. V, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uti ditt majestät, som manat fram
Ånyo mina synder i mitt minne
Och röfvat från din dotter all dess lifskraft;
Förstenad står hon liksom du.
Perd. Förlåt,
Och kalla det ej skrock, om här jag böjer
Mitt knä och beder henne mig välsigna. –
Min mor, min dyra drottning,
Som slutade då jag begynte lefva,
Räck mig din hand att kyssa!
Paul. Tålamod!
Bildstoden nyss är upprest; färgerna
Ej hunnit torka än.
Cam. Min kung, er smärta
Har tärt er allt för djupt, då sexton vintrar
Ej kunnat blåsa bort den, sexton somrar
Ej torka ut den; knappt har någon glädje
Så länge lefvat; sorgen hade säkert
Sig mördat längesedan.
Pol. Dyra broder,
Låt den, som vållat detta, tillstånd få
Att lyfta bort från er så mycken smärta
Som han vill bära sjelf.
Paul. I sanning, herre,
Om jag blott anat, att min stackars bildstod
Så skulle upprört er – ty min är stenen –
Jag hade den ej visat.
Leont. Skyl ej bilden.
Paul. Ni får ej längre se på den; till slut
Inbillar ni er, att den rör sig.
Leont. Håll!
Jag doge gerna – dock – mig tycks att redan –
Hvem har den bilden gjort? – Ack se, min prins,
Den andas ju? Hvad tycks? Månn’ icke blodet
I dessa ådror rinner?
Pol. Mästerligt!
På hennes läppar bor det varma lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
