Print (PDF) - On this page / på denna sida - Förvillelser. I, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRVILLELSER. I, 1.
Och hann mig fort och lyckligt der jag var.
Ej länge var hon der, förrän hon blef
En lycklig mor åt tvenne vackra söner
Och - underbart! - så liknande hvarandra,
Att blott med namn de kunde skiljas åt.
I samma stund och uti samma värdshus
Förlöstes ock en stackars fattig qvinna
Från tvillingar, två gossar, båda lika.
Dem köpte jag - i största fattigdom
Var mor och far - till tjenst åt mina söner.
Ej litet stolt åt sina raska gossar,
Påskyndade min hustru jemt vår hemfärd;
Ogerna gaf jag med mig. Ack, for snart
Om bord vi gingo!
En mil vi seglat ifrån Epidamnus,
Förr’n djupet, städse slaf åt vindarna,
Gaf något tragiskt tecken till vår ofärd;
Men längre var ej något hopp för oss.
Den lilla ljusglimt som oss himlen skänkte
Gaf blott åt våra skräckuppfylld a själar
En pinsam visshet om en nära död.
Jag hade gerna tagit den i famnen,
Men då min hustru oupphörligt gret -
Hon gret på förhand för hvad hända skulle -
Och mina stackars gossar ömkligt qvidde -
Ej skräck de kände, men de greto dock -
Tvangs jag för dem och mig att uppskof söka,
Ty intet annat var att tänka på.
Sjöfolket sökte räddning uti båten,
Och skeppet, nära sjunkning, fingo vi.
Min hustru, om den yngre mera mån,
Fastbundit honom vid en liten nödmast,
Som sjömän bruka ha tillreds för storm.
En af det andra tvillingsparet bands
Vid samma mast; jag sörjde mellertid
Med lika ömhet för de andra två.
Så gjordes barnen fast. Jag och min hustru,
l*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
