Print (PDF) - On this page / på denna sida - Förvillelser. I, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 FÖRVILLELSER.
I, 1.
Med blicken fästad der vår sorg var fästad, Vid
mastens ändar bundo fast oss sjelfva Och drefvo
genast, flytande med strömmen, Emot Corinthus till,
som det oss tycktes. Men ändtligen såg solen ned på
jorden, Dref undan molnen, som oss skadan gjort,
Och vid dess ljufva sken, så efterlängtadt, Blef
hafvet lugnt och stilla och vi sågo Två skepp på
afstånd seglande emot oss, Ett från Corinthus, ett
från Epidaurus. Men förr’n de kommo - ack, så grymt
elände! Utaf det skedda gissa hvad som hände.
Hert. Nej, fortfar, gamle man; jag kan dig ömka,
Fastän jag icke kan benåda dig.
Aeg. Om gudarna så gjort, jag sluppe nu Med skäl
dem kalla obarmhertiga! Ty, förrän skeppen kommo
två mil när, Vi blefvo vräkta mot en väldig klippa
Och togo der så häftig törn, att skeppet, Som var
vår nödhjelp, brast itu på midten. Så skildes äkta
makar orättvist, Fast ödet gaf i lika mått oss båda
Så föremål för glädje som för sorg. Min hustrus andel
- arma kräk! - belastad Med mindre tyngd, men ej
med mindre qval, Blef drifven fortare af vinden
fram, Och i vår åsyn blefvo alla tre Upptagna af
corinthiskt fiskarfolk. Till slut ett annat skepp oss
tog ombord Och gaf - då man fick veta hvem man bergat
- En hjelpsam välkomst åt skeppsbrutna gäster. Sitt
byte fiskarfolket nog fått släppa, Om icke slupen
hade seglat illa, Och derför styrde man sin kurs mot
hemmet. - Nu vet ni hur jag skildes från min lycka;
Ofärden har mig låtit lefva än För att berätta er
min sorge-saga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
