Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förvillelser. II, 1 - Förvillelser. II, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adr. Nu har han säkert någen ann’ kurtis,
Och jag får sitta ensam här och tråna.
Månn’ ålderdomen hunnit glansen råna
Ifrån min kind? Det är hans egen skull.
Är jag väl dum? Min mun af dårskap full?
Om qvickhets eld i mina samtal brister,
Så är det derför att han är så bister;
Om andras granna drägt hans syn betar,
Det rår jag icke för: han kassan har;
Och är jag nu en skönhet i ruiner,
Så är det han som gjort det; sura miner
Jag lärt af honom. Med en solskensblick
Han kan min fägring ge sitt förra skick,
Men ack, han är en yster hjort som flöjer;
Hos andra, ej hos mig, han sig förnöjer!
Luc. Svartsjukans griller! Ur din håg dem jaga.
Adr. Den som ej känslor har må slikt fördraga!
Af andras fägring retas hans begär,
Ty annars vore han väl hos mig här.
Du vet, att han mig lofvat har ett smycke; —
Om blott i denna sak han svek mitt tycke,
Så skydde han väl ej min äkta bädd.
En diamant i bästa silfver klädd
Sin glans kan mista; sjelfva guldet lider,
Om man tör ofta det mot annat gnider,
Och ej det fins en man i denna verld,
Som ej förstörs af falskhet och af flärd.
Då ej min fägring kan hans tycke vinna,
Så må i tårar jag och den förrinna!
Luc. Hur dårlig är ej hvarje svartsjuk qvinna! (De gå).
Ant. Det guld jag Dromio gaf är väl förvaradt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
