Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Macbeth. IV, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En djefvul har så led, att han går upp
Emot Macbeth.
Malc. Åh ja, blodgirig är han,
Vällustig, girig, opålitlig, falsk,
Ilsken och lömsk; har smak af hvarje synd,
Som har ett namn. Men ingen botten, ingen,
Fins på min vällust. Edra hustrur, döttrar,
Matronor, jungfrur kunde icke fylla
Min lustas afgrund. Min begärelse
Nedbryter alla måttlighetens dammar,
Som sättas i min väg. Bättre Macbeth,
Än sådan en, till kung!
Macd. Omåttlig vällust
Är ock ett tyranni till sin natur,
Har mången lycklig thron i förtid tömt
Och störtat mången kung. Men räds dock ej
Att taga hvad er tillhör. Ni kan gerna
Er lystnad beta på ett vidsträckt fält
Och likväl synas kall i verldens ögon.
Nog finnas de som äro villiga:
Omöjligt bor i er en gam så glupsk,
Att den uppslukar alla dem, som vilja
Åt majestätet offra sig, om det
Har slika böjelser.
Malc. Än mer; det gror
I min förderfvade natur en sådan
Omättlig snålhet, att, om kung jag vore,
Jag nedhögg adeln för att få dess gods,
Den enas hus, den andras nipper tog
Och blef, ju mer jag fick, liksom af kryddor,
Dess hungrigare blott. Med alla goda,
Med alla redliga, jag sökte sak
Och gjorde slut på dem för vinnings skull.
Macd. Den lasten sitter djupare; den växer
På mer förderflig rot än någonsin
Vällustens sommarblomster. Den var svärdet,
Som våra kungar drap. Men frukta icke;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
