Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lika för lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säger: ”att gifta sig med en kofsa” m. m. Steevens har
ganska riktigt insett detta.
Measure for measure är ett af Shakspeare’s svåraste stycken;
men det är också ett af Shakspeare’s djuptänktaste.
Den läsare, som endast betraktar detta stycke delvis,
skall på många ställen finna stora anstötligheter. Han skall
utan tvifvel tycka, att ämnet är hvad man kallar skabröst.
Men, ger han akt på dessa delars inbördes sammanhang
och gemensamma rotfäste i en grundtanke, så skall han finna
att han näppeligen läst eller sett något skådespel, som har
ett sedligare, ja, man kunde säga det, religiösare innehåll än
detta; och deruti skiljer det sig himmelsvidt från många
moderna dramatiska produkter, i hvilka man visserligen icke
finner några grofkorniga infall, eller möter några anstötliga
personer, men i hvilka dock det djupaste sedeförderf ligger
doldt under en förförisk yta.
Grundtanken i Lika för lika är den, att den menskliga
dygd, som endast litar på sig sjelf, (Angelo) och i denna
känsla af egenrättfärdighet hvarken tror sig behöfva
miskund sjelf, eller böra miskunda sig öfver andra, icke är
någon dygd, utan fastmer upphofvet till synd. Med denna
falska dygd jemför Shakspeare den sanna, den dygd, som är
en frukt af den gudomliga kärleken, i hvilken den är
införlifvad (Isabella). Dess bekännare kräfva icke ”lika för
lika, öga för öga, tand för tand;” deras rätta styrka är
ödmjukheten, och de bedja för sina fiender.
Med en oöfverträfflig konst har Shakspeare kring dessa
båda hufvudpersoner grupperat de öfriga: den milda
hertigen, den rättsinta Escalus, den lättsinniga Lucio, den
narraktiga Pompejus, den förhärdade, mästerligt skildrade
Bernardino; en och hvar af dessa personer är en förmedlande
nyans, genom hvilken hela konstverket får enhet och
harmoni.
Isabella är en af Shakspeare’s skönaste skapelser. Charles
Knight säger med rätta om henne: ”grundlaget för
Isabellas karakter är religion.” Och på ett annat ställe:
”Isabella motstår den svåraste frestelse, som kan möta en
ung, oskyldig, omisstänksam och kärleksfull qvinna –
frestelsen att rädda en älskad broders lif genom att underkasta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
