Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slutet godt, allting godt. V, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kon.
Jag är ej någon oafbruten regndag;
Hos mig du både solsken ser och hagel
På samma gång; de tunga molnen vika
För himlaklara strålar; träd nu fram,
Nu är det klart igen.
Min dyre prins,
Förlåt mitt brott, som djupt jag ångrar.
Godt!
Nu ej ett enda ord om hvad som skett!
Låt oss vid pannan ögonblicket fatta;
Jag gammal är; mitt snabbaste beslut
Af tidens tysta fot, som smyger fram,
Kan öfverraskas plötsligt; denne herre
En dotter har: ni mins väl henne?
Ja,
Och med beundran, höge konung. Först
Mitt val på henne föll, förrän mitt hjerta
Till dristig härold djerfdes tungan göra.
Då hennes bild uti mitt öga satt,
Gaf öfvermodet mig sitt fräcka synglas,
Som rynkte hvarje annan skönhet hop,
Försmådde eller nämnde röda kinder
Ett stulet gods samt svällde eller krympte
Till gräslig fulhet alla sköna former;
Så kom det sig, att hon, som hela verlden
Högt prisade och som jag sjelf höll kär
När jag förlorat henne, i mitt öga
Det stoftkorn blef, som skadade min syn.
En välsagd ursäkt! Att du henne älskar
Utplånar stora summor af din skuld.
Men kärlek, som för sent har kommit, klagar,
Liksom för sen benådning, bittert an
Den stora domaren och ropar ut
Att det är godt, som dött. Vår öfverilning
Förklenar goda ting, som lyckan gaf,
Och ser dem först på bottnen af en graf.
Vår ogunst ofta, mot oss sjelfva svår,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
