Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romeo och Julia. I, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad mer kan täckas oss i denna sak.
Ännu en gång, vid dödsstraff: alla hädan!
Hvem väckte upp på nytt det gamla kifvet? –
Säg, brorson, var du med då det begynte?
Ert och er oväns tjenstfolk voro redan
I handgemäng, då jag till stället kom.
Jag drog mitt svärd att skilja dem, då plötsligt
Den vilda Tybalt kom med dragen klinga,
Den, fnysande af stridslust i mitt öra,
Han svängde kring sitt hufvud, högg i luften,
Som, utan sår, mot honom hven med hån.
Bäst hugg och stötar så vi vexlade,
Kom fler och fler och slogs å ömse sidor
Tills prinsen kom och skiljde allesamman.
Ack, Romeo! Hvar är han denna tiden?
Hur glad jag är! Han var ej med i striden.
Min fru, en timma förr’n den helga solen
Såg fram igenom österns gyldne fönster,
Dref mig en dyster oro ut på marken.
Inunder sykomorers skygd i kinden,
Som sträcker sig i vester fram för staden,
Såg jag er son så arla gå och vandra.
Jag tänkte nalkas, men han blef mig varse
Och stal sig in i skogens dunkla gömma.
Hans känslor mätande med mina egna,
Som syssla desto mer, ju mer allena,
Gick jag min kos, lät honom hafva sin
Och undvek gerna den mig gerna flydde.
Re’n mången morgon såg man honom der
Med tårar öka friska morgondaggen
Och sända tunga suckars moln till molnen;
Men knappt, vid österns fjerran rand, en strimma
Utaf den vana solen hinner lyfta
På skuggomhänget kring Auroras bädd,
Förrän min dystre son, för ljuset skygg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
