Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romeo och Julia. II, 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vårt ur slog nio, då jag sände amman;
Hon skulle half till tio vara åter. –
Kanhända har hon icke träffat honom! –
Nej, nej, det är ej så. – Ack, hon är lam!
Till kärleks härold duger endast tanken,
Som ilar tio gånger mera snabb,
Än solens strålar då de jaga bort
Från dim-omhöljda kullar nattens skuggor.
Se, derför har ju Venus dufvospann,
Och derför vindsnabb Amor sina vingar. –
Nu solen står på dagens högsta spets;
Från nio och till tolf, tre långa timmar,
Och ännu icke kommen! Hade hon
I sina ådror ungdoms varma blod,
Så flöge hon så lätt som fjäderbollen
Och studsade emellan mig och honom
Med mina ord till honom, hans till mig;
Men ålderdomen trifs i Charons dy,
Är, trög och slö och blek och tung som bly.
(Amman och Petter komma).
O Gud, hon kommer! – Goda, söta amma,
Hvad nytt, hvad nytt? Säg, har du träffat honom?
Sänd bort betjenten!
Petter, dröj derute!
Nå, söta, goda amma! – Gud, så misslynt!
Om ond din nyhet är, så säg den gladt,
Om god, så skäm ej bort dess harmoni
Med dessa dina sura miners spel.
Jag är så trött; låt mig få hvila litet.
Aj, aj, hvad benen värka! hvilken hetsjagt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
