Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Othello. III, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skall bli att afsky henne!
O, hvilken straffdom öfver äktenskapet,
Att dessa hulda väsen äro våra,
Men icke deras hjertan! Heldre lefva
Utaf ett häktes dunster som en groda,
Än att en vrå utaf min kärleks hydda
Hör andra till! Det är de högas lott;
De äro mindre fria än de låga;
Det ödet är som döden oundvikligt:
I moderlifvet re’n tveklufven prydnad
Oss tilldömd är. – Der kommer Desdemona.
(Desdemona och Emilia uppträda).
Hon falsk? Då gäckar himmelen sig sjelf. –
Jag vill ej tro det!
Dyraste Othello,
Din måltid och de ädla Cyprier,
Som du har budit, vänta på din ankomst.
Jag är att klandra.
Hvi talar du så matt? Mår du ej väl?
Jag känner något ondt i pannan här.
Af nattvak utan tvifvel; det går öfver.
Jag binder hårdt om pannan; om en timma
Går plågan bort.
Din näsduk är för knapp.
(Desdemona tappar näsduken).
Låt bli det der. Jag följer med dig in.
Det gör mig mycket ondt, att du mår illa.
Rätt bra att jag har hittat denna näsduk;
Det var den första skänk hon fick af Mohren.
Min stygga man har hundra gånger bedt mig
Bortsnappa den; men hon den älskar så, –
Han har besvurit henne att den akta –
Att hon beständigt bär den, kysser den
Och pratar med den. Jag skall rita af
Dess broderi och ge det se’n åt Jago.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
