Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julius Cæsar. I, 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cic. God afton, Casca! Du gick hem med Cæsar?
Hvi flämtar du? Hvi stirrar du så vildt?
Casc. Upprörs du ej, när hela jordens rund
Skälfver liksom ett rö? O Cicero,
Jag har oväder sett, då harmsna vindar
Ha splittrat knutig jernek; jag har sett
Det stolta hafvet svälla, rasa, fradgas
Af lystnad att bli högt som thordönsskyn;
Men aldrig förr’n i natt, förr’n nu, jag gått
Igenom något eldregn. Antingen
Är det inbördes krig i himlen, eller
Har verlden, trotsig emot gudarna,
Uppretat dem att sända oss förderf.
Cic. Nå, såg du flere underbara ting?
Casc. En slaf – du har den karlen sett — höll upp
Sin venstra hand; hon flammade och brann
Som tjugo sammanbundna bloss, och dock
Blef hon för elden känslolös och osvedd.
Än mer, — mitt svärd är blottadt sedan dess —
Vid Capitolium mötte mig ett lejon,
Som glodde på mig, gick förbi mig bistert,
Men gjorde mig ej skada. Och der voro
Hopskockade väl hundra hemska qvinnor
Vanställda utaf skräck, som svuro på
Att menniskor af eld de sett, som vandrat
Fram och tillbaka uppå gatorna.
I går satt nattens fogel midt på dagen,
Och midt på öppet torg, och skrek och tjöt.
När alla dessa tecken sammanträffa,
Och det på en gång, må väl ingen säga:
"Det der är skälet; det är helt naturligt."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
