Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antonius och Cleopatra. II, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frukten utaf ett häftigt lynne blandadt
Med ilsken list, — jag tillstår det med sorg, —
Visst brytt er alltför mycket: medgif dock,
Jag rådde ej derför.
Jag skref er till,
Då ni höll på att frossa i Egypten;
Ni lade brefvet undan, och mitt bud
Fick ohördt och bespottadt gå sin väg.
Han öfverlopp mig oanmäld, min herre,
Då nyss jag varit värd åt trenne kungar
Och icke var hvad jag på morgon’ var.
Dagen derpå bekände jag det sjelf,
Det var detsamma som att be om ursäkt.
Den karlen vare intet i vår tvist:
Om vi än strida, vare han ur spelet.
Ni brutit har er ed; det kan ni aldrig
Mig förevita.
Sakta, Cæsar!
Nej,
Låt honom tala, Lepidus!
Det löfte håller än, som nu han anför,
I tanka att det brustit. Fortfar, Cæsar!
”Jag brutit har min ed” —
Er ed att låna
Mig hjelp och armar, när jag det begärde;
Det har ni vägrat.
Snarare försummat,
Då giftuppfyllda stunder mig försoffat
Från allt medvetande. Så vidt jag kan
Vill inför er botfärdig man jag spela,
Men ej skall min uppriktighet förvandla
Min värdighet till tiggare, ej heller
Min makt bli utan denna. Fulvia har,
Så är förhållandet, här upptändt krig,
För att mig draga hem ifrån Egypten;
Och jag, dertill ovetande en orsak,
Begär förlåtelse derför, så vida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
