Öfversättaren ser nu med glädje ett företag fullbordadt, som upptagit nära elfva år af hans kraftigaste arbets-ålder, så vidt som trägna embetsgöromål det tillåtit. Om Shakspeare, införlifvad med svenskt språk och svensk vitterhet, kan bidraga till upplifvande och stärkande af den svenska allmänhetens sinne för det ädla och sköna, samt främja utbildandet af en i vårt land nybörjad dramatisk konst, så är öfversättaren belönad för sina verkligen stora ansträngningar. Då öfversättaren nämner att i flera af dessa skådespel enskilda verser finnas, som kostat honom många timmars begrundande, innan de blifvit nedskrifna, så säger han en sak, som icke skall betviflas af någon, som sysselsatt sig med ett likartadt arbete. För att göra öfversättningen så jemn som möjligt, samt för att låta densamma till godo komma, hvad han under arbetets fortgång lärt, företog han sig dessutom att, sedan ungefär aderton skådespel voro öfversatta, helt och hållet genomse och omarbeta de åtta tidigast till tolkning företagna: Hamlet, Romeo, Konung Johan, Stormen, Midsommarnattsdrömmen, Henrik den fjerde, 1. 2. och Henrik den femte.
Det har under hela arbetet varit öfversättarens ögonmärke, icke allenast att återgifva urskriftens anda och mening, utan äfven att efterbilda dess egendomlighet i stil och vändningar, naturligtvis med samvetsgrannt bevarande af svenska språkets art och lynne. Detta säger han icke för att berömma sig af sina goda afsigter, mer eller mindre lyckade, utan fast mer för att försvara sig inför mången, som ännu torde stöta sig vid ett och annat starkt uttryck. Den som känner Shakspeare vet, att denna skald stundom i sin högtidligare stämning går till öfverdrift i uttryck, stundom i sin muntrare till grofhet. Men det är just detta, som, samtaget med hans underbara diktareförmåga både i det starka och det ljufva, både i det kyska och det öfverdådiga, gör honom till William Shakspeare och ingen annan. Skulle öfversättaren hafva försökt att undanhålla läsaren Shakspeare’s kraft-uttryck, så skulle han hafva begått samma fel som en målare, den der ville eftermåla en Rubens, men trodde sig, för anständighetens skull, nödsakad att förse den store färg-konstnärens nakenheter med tillbörliga klädesplagg. Det skulle väl hafva varit möjligt att i ett eller annat skådespel, enstaka betraktadt, eller enkom till uppförande ämnadt, utesluta några för vår tids smak stötande ställen; men i en öfversättning af alla skådespelen skulle det hela derpå hafva förlorat och tolkningens jemnhet varit omöjlig att bibehålla. Den odödelige Falstaff, »Sir John för hela Europa,» hade helt och hållet gått förlorad i närvarande öfversättning, om man från början och alltigenom låtit skrämma sig af smärre betänkligheter. Öfversättaren ville, att äfven den, som icke kan läsa Shakspeare på grundspråket, måtte kunna göra sig ett någorlunda klart begrepp om egenheterna hos en skald, som måhända är mer egen och ursprunglig, än någon annan i verlden.
I versen har öfversättaren tyvärr icke kunnat begagna alla de friheter, som Shakspeare tillåtit sig i sin, och genom hvilka hans versbyggnad blir så oändligen rik och omvexlande. Allmänheten, alldeles ovan vid dylika friheter i den jambiska versen, skulle måhända icke med nog lätthet hafva tillegnat sig innehållet, om den först nödgats vänja sig vid formen. Öfverhufvud taget har öfversättaren sökt återgifva rad med rad, i synnerhet i de skådespel, der sådant, till följe af tankarnas uppställning i motsatser, varit mera nödvändigt. Men på många ställen har detta varit omöjligt, emedan de svenska orden äro mångstafvigare, än de engelska. Det finnes nemligen i Shakspeare icke så sällan flera verser efter hvarandra, som nästan helt och hållet bestå af enstafviga ord, hvilkas motsvarande svenska äro två-, tre- och någon gång till och med fyr-stafviga. På sådana ställen hjelper icke alltid det svenska språkets kärnfulla korthet i satsfogningen; man måste bryta af versen eller göra två verser af en, hvilket torde vara tillåligt, så framt ingen förslappning i sjelfva meningen deraf blifver en följd.
Genast vid arbetets början fattade öfversättaren det beslut att lemna de af andra förut öfversatta skådespelen till sist, på det att Shakspeare ändock måtte finnas fullständig på svenska, äfven om öfversättaren skulle hafva gått bort, innan han hunnit lägga sista handen vid sitt arbete. Han måste dock snart göra ett undantag för Richard den andre, emedan detta skådespel skulle ingå i följden af de historiska. Men vid tolkningen af Richard den andre insåg han först svårigheten af att ånyo öfversätta hvad som förut var väl öfversatt. Helt och hållet förbise sina föregångare, hvarken kunde eller borde han. Han beslöt sig derföre till att begagna dem, men med allt större aktsamhet på sitt eget tillgörande i samma mån som det förut öfversatta skådespelet var väl tolkadt. Öfverallt der föregångarens uttryck fullt instämde med öfversättarens eget sätt att uppfatta och återgifva urskriften, hvilken han alltid först tog i betraktande, lät han sin föregångares ord vara helt och hållet oförändrade. Detta var så mycket nödvändigare som frändskapen emellan det engelska och det svenska språket är så stor, att rätt många ställen i Shakspeare finnas, dem man knappast kan öfversätta på mer än ett vis, om man nemnliga vill gifta en trogen afbild både af meningen och stilen. Endast på sådana ställen, der öfversättaren antingen trodde sig böra begagna en annan läs-art, eller der det första och vanligen lifligaste intrycket af skaldens ord var ett annat, än det som tycktes hafva ledt föregångaren, lemnade han dennes uttryck ur sigte och begagnade sina egna. Ett sådant sätt att förfara var ingalunda det beqvämaste, om beqvämlighet kan komma i fråga vid ett arbete, som allt mer och mer stålsätter tålamodet. Anteckningar på öfversättarens handskrift utvisa, att ett och annat af de förut öfversatta skådespelen kostat mer tid än andra icke förut öfversatta, vid hvilkas tolkning han icke haft en dubbel grannlagenhet att följa. Han påminte sig städse med tacksamhet, att han genom Geijers, Thomanders och Scheutz’ tolkningar gjorde sin första bekantskap med Shakspeare, samt att Lundblad, Lears öfversättare, var hans första lärare i de lefvande språken.
Någon viss text har öfversättaren icke obetingadt följt. Men han har haft tillgång till nästan alla de äldre engelska uttolkarena, och till en och annan af de nyare, samt ur deras förråd af de äldsta upplagornas läs-arter valt dem, som han på hvarje ställe ansett riktigast. Öfversättaren beklagar att han icke varit i tillfälle att begagna mycket af de upplysningar, som kommit i dagen genom det Shakspear’ska sällskapets försorg, samt att han först emot slutet af sitt arbete gjort bekantskap med Charles Knights förträffliga upplaga. Men han har med de ringare medel, som stått honom till buds, gjort hvad han förmått, samt ofta fått trygga sig till den kännedom af Shakspeare’s skrifart, som han under ett flerårigt och kärleksfullt studium af författaren kunnat förvärfva sig. Utan tvifvel återstår ännu mycket att lära om och af Shakspeare, icke allenast i vår tid, utan äfven i kommande tider; men tillgången på hjelpmedel må vara större eller mindre -- den enskilde arbetaren, som, nu eller i en framtid, sträfvar för att utsprida kännedom om ett af alla tiders största snillen, kan dock icke erbjuda mer, än sin bästa tid och sina bästa krafter.
I denna öfversättning är det af många konstdomare för oäkta ansedda skådespelet Pericles, prins af Tyrus, icke upptaget. Öfversättaren är visserligen icke af den mening, att Pericles röjer mindre spår af stor diktareförmåga, än t. ex. Titus Andronicus; men han anser dock dess rätta plats vara bland de öfriga skådespelen (Arden of Feversham, Thomas lord Cromwell, King Edward III, The merry devil of Edmonton, m. fl.), hvilka likaledes göra anspråk på att vara författade af Shakspeare, men icke upptagas i de vanliga upplagorna af skaldens dramatiska arbeten.
Lund d. 6 Maj 1851.
CARL AUGUST HAGBERG.
