- Project Runeberg -  Agneta Horns lefverne. Efter Ellen Fries' efterlämnade manuskript /
24

(1908) [MARC] Author: Agneta Horn With: Sigrid Leijonhufvud, Ellen Fries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1629—1632

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

barndoms tunga lycka en god och nådig ända, när honom så
täckes och han ser mig är nyttigt. Och vill jag
imellertid alltid låta mig nöja med allt hvad Gud vill att jag
skall lida och utstå här i världen.

Och var jag sedan i Stettin ifrån augusti, när vår
mor dödde, allt intill oktober hos min piga och gossen
hos sin amma, som båda vore med barn. Och fore de
utur viset illa med oss, ty de lupe mer efter manfolk, än
de aktade på oss, och vore ute hela dagen och låste igen
om oss. Och kannan stog för mig hela dagen, att jag,
som kunde gå, drack mången gång spisöl, att jag har
måtta spruckit. Och finge vi mången dag icke en bit
mat, förrän sent om aftonen, rätt di hafva nog lupit
omkring. Och vet Gud, hvad di slarfva uti oss, som inte
di ville hafva; och måste vi så låta oss nöja därmed, ty
mor var borta, som skulle se därpå.

Därföre fore vi inte mycke väl, utan om nättren
finge vi väl ligga hela nättren och skrika, efter ingen af
dem ville stiga upp ifrån sina bussar, som de hade i
sängen hos sig.

Och gick det ock väl till, ätt när det kom dem i
sinne, att de blefve onda, så torde de väl slå oss med ris,
så att vi såge ut som flådda ekorrar, och sade väl: ”Löp
nu och klaga för fru mor, din förgiftiga kläpp.”[1] Ty min
saliga fru mor har varit mycket grann och rädd om mig,
så att hon inte tålde, att väre skulle blåsa på mig. Men
jag fick annat horn och blåsa uti, sedan hon var död.
Och gåfve di oss ingen mat, och mången gång, om icke
vår goda värdinna har varit, så har vi måst försmäkta för
hungers skull för de lättfärdiga horornas skull, som min


[1] Barn, stundom i mindre god betydelse. (Rietz, Sv.
dialektlexikon.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:38:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halefverne/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free