- Project Runeberg -  Agneta Horns lefverne. Efter Ellen Fries' efterlämnade manuskript /
35

(1908) [MARC] Author: Agneta Horn With: Sigrid Leijonhufvud, Ellen Fries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1633—1641

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfver dina stora godhet emot mig, att du har ansett mitt
stora elände och känner min själ i nödena. Herre, jag
hoppas uppå dig, vänd dock icke härefter dina
barmhärtighet ifrån mig! Låt dina godhet och trohet bevara mig
alltid i min barndom och sedan in i min dödsstund och
regera du så mig i dessa mina unga och späda år, att jag
alltid måtte vara dig till behag och med mina tilltagande
år måtte taga till i gudsfruktan och alla kristeliga
dygder ditt heliga namn till ära!”

Men när jag kom till Tidön, blef jag mycket väl
fägnat och afhållen till en tid af alla. Men min tunga
lycka och svåra värld, som har varit så mycket vankelbar
och obeständig med mig, så att, som bäst hon har höjt mig
så högt upp, att jag har tyckt inte kunna önska mig
vidare, så har hon åter släppt mig så djupt neder igen, att
jag inte själf har visst, huru jag skulle komma därut
igen; allt så har min mycket tunga lycka spelat med
mig af begynnelsen, och har jag intet heller annat till att
vänta af henne intill min död.

Så gjorde hon ock denna gången med mig, att mina
rätt goda dagar inte vara länge. Ty min mormor tog
nu på till att åldras, och eljest var hon under tiden
mycket sjuk och hade ett stort hushåll, att hon inte så alltid
kunne se, hvad mig fattas heller gick till mens, ehuruväl
hon mycke älskade mig. Men så vore där väl andra,
som begynte till att ledas ved mig och vore mig mera
onda än goda och heller hafva sett mig anderstäds än där
och kufva mig väl i mjugg, när inte mormor såg,
och stundom väl uppenbart. Men alltid hörde jag det,
när de blefve onda på mig, hvi jag, som ingenting var
vacker och dugde till ingenting, skulle få lefva, och min
vackra bror skulle dö? Det jag lell inte rådde före.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:38:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halefverne/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free