- Project Runeberg -  Agneta Horns lefverne. Efter Ellen Fries' efterlämnade manuskript /
59

(1908) [MARC] Author: Agneta Horn With: Sigrid Leijonhufvud, Ellen Fries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1642—1643

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fulla med tårar; och kunde jag komma undan, att jag
fick vara allena, så grät jag, så länge jag orka och kunde
hafva en tår i mitt öga, så att jag undrar, att mina ögon
har räckt till, att jag icke längesedan har gråtit ut dem.

Och aldra mest hölt jag på om nättren, på det att
ingen skulle märka, att mig gick någet till mens. Men
huru väl jag beflita mig om, så mycket möjelig var,
till att hålla min sorg hemmelig, så kunde jag lell inte
hålla min gråt så hemmelig, att de ju någet märkte, att
jag så mycket bitterlig grät alla nätter, ty jag blef så blek
och mager, och ingen visste hvad mig fattas.

Och eljest hade jag dem väl, som bure tienderna
fram och aktade med all flit efter mig, hvad jag tog mig
före både natt och dag, ty jag låg i min styfmors
förmak, och där låg hennes piger inne med, så att jag
ingenting i denna världen fick tala heller göra, det de icke
sade henne.

Och så fick hon veta, att jag så mycket grät och sade
det för min goda vän fru Ebba Leijonhufvud, som
alltid var på min sida. Och hade hon mig före, hvarföre
jag så grät om nättren, om jag tyckte, min styfmor var
mig alltför from.

Men jag sade, att hon var god nog, och jag grät
inte annat än öfver min stora olycka, att jag så bittig
har måst mista min mor. Och när jag kommer henne i
hug, heller jag ser, huru det går dem, som mor har,
emot mig, som ingen har, så är det mig omöjelig, utan
jag måste hemliget gråta däröfver, och har för den skull
aldrig villat gråta uppenbart, att jag icke skulle göra
någon till förtret därmed, att jag så grät, det jag inte
kunne ändra.

Då svara mig fru Ebba och andra flera, att det inte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:51:50 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/halefverne/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free