- Project Runeberg -  Agneta Horns lefverne. Efter Ellen Fries' efterlämnade manuskript /
71

(1908) [MARC] Author: Agneta Horn With: Sigrid Leijonhufvud, Ellen Fries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1644: maj—dec.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pukor, och om jag icke nu skulle vara glad med dem,
som så glade äro. Och ju mer di sköte, ju lustigare
tyckte mig det var, och lät jag inte skrämma mig med
det första larmet, som kom på, utan jag laga, att jag
kunde få se, huru det gick an. Det var min glädje.

Den 28 augusti kom elden lös i min herr fars kvarter,
medan vi låge i Skräflinge om en fredag efter middagen.
Och min herr far och styfmor ginge i sin kammar och
taltes ved. Så begynte ellen till att falla ned på golfvet
för dem, och när di såge åt, så stod ellen öfver allt, och
di lupe ur stufvan. Och jag var i min kammar gent
imot. Så ropa min herr far och alla åt mig, att jag
skulle gå ut, men jag satt stilla och log åt dem och bad,
att di ville släcka ut ellen. ”Jag sitter väl här så länge
ingen större nöd går på mig.”

Och där satt jag och narras så länge, att ellen
begynte till att slå fuller in i stufvan, att jag så när har måst
blifvit där inne. Men när jag såg det, blef jag först rädd
och lopp till dörren. Där slog både eld och rök så starkt
emot mig, att jag så när har storknat och kunde inte
komma längre, utan föll kull ved dörren och ropa åt dem,
som utanföre stoge, och bad di skulle hjälpa mig ut.

Så kom en kapten under gardet, som het Magnus
Stake. När han hörde mig, sprang han in genom
röken och tog in genom dörren och i hastigheten där var
tog han mig i båda mina hårlockar och drog mig ut
med sig. Och har inte han varit, jag har aldrig kommit ut
dädan, utan har brunnit upp, ty han svedde sig all öfver
för min skull, och min lilla hund brann upp bredeved mig.

Och sedan jag kom ut, lopp jag i den stora
räddhågan, som jag var uti, så att jag inte kunne besinna mig,
utan satte mig i trägården under ett kullfallit stort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:38:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halefverne/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free