- Project Runeberg -  Agneta Horns lefverne. Efter Ellen Fries' efterlämnade manuskript /
115

(1908) [MARC] Author: Agneta Horn With: Sigrid Leijonhufvud, Ellen Fries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1646: aug.—1648: aug.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



Anno 1648 i februarie månat fullmakt af dronningen
till att draga till Västergötland och taga mot västgötarna
till häst. Och drog han ifrån Stockholm den 5 marts dit
ner att mönstra sitt regemente och följde dem till
Göteborg, där di skulle gå till sjöss och till Tyskland.

Och han kom tillbaka igen till Stockholm till att
hålla bröllop och skref fördenskull min herr far till och
bad honom, om det vore möjlig, att han ville komma
hem och göra bröllop heller att det måtte stå i hans
frånvaran, där herr far inte hade tid till att komma; efter det
nu har kommit så vida, och han nu inte hade lägenhet
till att bli hemma, ty han hade allareda order till att
gå med sitt folk ut till Tyskland med hertig Karl; och
att han inte gärna droge sta, förrän han hade mig
med sig.

Och ville min herr far ingalunda, att det skulle ske i
hans frånvara, och inte kunne han heller komma så snart
hem. Ty stog det rätt åt: han skulle bort, och herr far
var inte hemma.

Så vet min Gud, huru hjärtelig bedröfvade vi vore
båda, han på sin sida, som bort skulle dra, och jag på
min sida, som kvar skulle bli. Ty jag har nu varit glad
en tid och tyckt, att Gud nu ville hjälpa mig ifrån min
barndoms svåra och mycket bedröfveliga vedervärtighet,
den som har varit så utur viset stor, att hon inte är till
att beskrifva. Och så gjorde det honom mycket ondt, efter
jag har sagt för honom, huru allt har gått mig så tungt,
allt ifrån min barndom, och han hörde, att det inte har
gått mig allt som det skulle och han nu gärna ville att
det skulle gå mig. Och i synderhet efter min morfar och
mormor var nu så åldriga, att de ginge på grafsens brädd,
och min mormor hon nu mest låg på säng, och visste vi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:38:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halefverne/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free