- Project Runeberg -  Agneta Horns lefverne. Efter Ellen Fries' efterlämnade manuskript /
116

(1908) [MARC] Author: Agneta Horn With: Sigrid Leijonhufvud, Ellen Fries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1646: aug.—1648: aug.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

under tiden inte annat än hon skulle dö; och han väl
visste, om hon skulle dö, att det åter skulle gå an för mig.

Och sade han åt mig: ”Min kärste, det skulle
mycket högt bekymra mig, om jag skulle dra ifrån er med
mig och om er mormor skulle imedlertid dö, och I på
nytt skulle lida förtret och kanske slita ondt för min
skull; och annars mycket annat, som mig ligger på
sinnet” — ty han älska mig utur viset mycket. Och gjorde
jag honom detsamma igen.

Och fällte jag mången hemlig hjärtans tårbad om
nättren och när jag var allena, och stunnom så att han
såg det med, ty jag tänkte: Om min värld nu åter i detta
fallet skulle bli mig vedervärtig och jag längre skulle
lita på andra, där jag nu har haft det hoppet till att en
gång slippa min tunga lycka, och nu på nytt skulle falla
där in igen, så skulle det bli mig utur viset svårt och
mycket tyngre, än det har varit mig förr. När jag inte
visste af min lycka, utan såg inte annat än bara
vedervärtighet för min ögon, så hade jag inte annat till
att tänka på; men nu, lyckan har litet låtit mig sett sig,
att hon vill ge mig en god och from man, den både väl
kunne och ville försörja mig, och nu utan all min
förhoppning platt bli i mitt gamla lag igen, det gjorde mig
mycke ondt.

Grät jag fördenskull natt och dag, att min ögon har
mått gått ut på mig, det han ock själf märkte. Ty kom
det honom ändå mer till att älska mig och lofva mig, att
om han för sin äras skull kunde göra det, så skulle han
bida till den sista stunden; om vi än skulle vigas den ena
timmen och den andra gå på skeppet och segla ut, så
skulle han ändå inte dra bort, förrän han får mig med sig.
Däröfver jag blef mycket glad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:38:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halefverne/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free