- Project Runeberg -  Agneta Horns lefverne. Efter Ellen Fries' efterlämnade manuskript /
120

(1908) [MARC] Author: Agneta Horn With: Sigrid Leijonhufvud, Ellen Fries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1646: aug.—1648: aug.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

er resa, och låte mig lefva så länge, att jag med hugnat
måtte få se er igen!”

Så måtte jag mest en gång hvar dag vara hos min
mormor, om det skulle vara väl gjordt.

Den 12 augusti var jag på slotte och böd
dronning Kristina fara väl; och gick till min herr far till
aftonmåltid och böd min herr far och fru mor fara väl,
som var mycket bedröfva däröfver, att vi skulle draga
bort. Och klockan 8 om samma afton gick jag till min
gamla morfar och mormor och böd dem med hjärtans
tårar fara väl, ty jag väl vet, att jag aldrig ser min
mormor mer, det hon ock sade åt mig och las en sådan
välsignelse öfver oss båda. Och grät hon så mycke, när
jag böd henne god natt, och sade:

”Jag ser dig aldrig mera, kära barn, utan kom ihug,
[hvad jag] har så trolig lärt dig. Och kan jag inte mera
säja, utan Gud välsigne och bevara er båda och låte sin
ängelar ledsaga er både bort och hem igen båda två,
huruväl mina gamla ögon aldrig se er mera!”

Och toge vi därmed om afton klockan 9 afsked af
dem, och såg jag sedan aldrig min mormor mer.

Och när vi båda kommo hem i vårt hus, narras
min man med mig och sade: ”Min allekäreste, huru din
gamla mormor hon grät mycke! Hon grät, att du skulle
dra bort. Jag fruktar, att hon dör, medan du är borta,
så att du aldri ser henne mer, och du gråter så lite efter
henne.”

Och så begynte jag så hjärtelig till att gråta, att han
hade nog till att göra, förrän han kunne trösta mig.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:38:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halefverne/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free