Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. En löftesafton under hvilken ingen håller sitt löfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yttersta framtiden, då har människans önskan vuxit
lifvet så öfver hufvudet, att hon kan draga sig
tillbaka. Då är själfmord det enda svar människan
har att gifva lifvet. Då är hvar och en af oss,
som ej gör slut på sin tillvaro, en stackare utan
aktning för sig själf. Det finns ingen grund att låta
koka sig i en retort för att framställa ett trätsjukt
sällskap af naturvetenskapliga dilettanter. Det finns
ingen grund att lefva en enda dag, om den för
oss bort från lifvets önskan. Lifvet eftertraktar en
sofrad blandning af den skönhet, som i antikens
femte akt glödde öfver Palatinen, och den, hvilken
våndas i våra rikemäns salonger. Och var ej den
tid naturens herre, hvilken kom lifvets önskan
närmast, hvilken byggde Athens akropol och
Palatinen och byggde friska, lyckliga och sköna
människor. Den tid rår icke öfver naturen, som
behärskar gaser och tuberkulin, men endast har
förklarandets rent negativa värde och ej ens kan
gifva sina uttröttade och lidande anhängare de
vatikanska marmorfångarnas växt och breda bröst.
Antiken var naturens herre. Fryne behärskade
naturen i sin kropps fullkomlighet.
Hans Alienus gick så häftigt fram och åter
medan han utvecklade dessa meningar, att han
ofta måste vika åt sidan eller tvärstanna för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
