Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Fader Paviani slår nya trådar i väfven samt bugar sig i stället för alt uttala ett visst opassande ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än i denna stund. — Men gå nu. När som helst
kan någon komma.
De hade så ofta varit lämnade allena, att
ingen heller i dag kunnat förvånas öfver att träffa
dem så, men därför att de icke längre voro en-
dast två vänner, fruktade de att öfverraskas. Han
fann det därför också helt naturligt, att han måste
gå nu genast.
Det föreföll honom som hade alla de hennes
solbruna systrar, hvilka han råkat på gamla af-
bildningar eller i böcker och i sin inbillning, stått
emellan honom och henne, som hade han under
själfva golfvet hört deras bullrande instrument
och röster. — Vår är du! — sjöngo de. — Det
lönar till ingenting, att du sträcker din hand efter
en annan. Vår är du I
De hörde genom väggen Jason inöfva en glö-
dande kyrksång, ledsagad af glasharmonikan. I
synnerhet glasharmonikans spröda toner ströko
öfver deras nerver och gaf förökad värme åt deras
inbillning, så att de ville visa sig starka och smula
sönder plågan, då de nu i hvarandras minne fast-
ristade sitt sista förtroliga samtal.
Han betraktade henne länge och stilla. Där-
efter gick han.
Då hon blef ensam, tände hon genast de båda
I
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>