Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Sardanapal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f- –––––––––––––-*
hon nu skulle kunna förödmjuka denna med hjälp
af sin rikedom. Därför slog hon upp sin fönster-
lucka, bakom hvilken hon suttit och sett allt genom
en springa, samt kastade utan ett ord tio silfver-
mynt på gatan.
Väpnaren berömde hennes godhet, och så snart
han upplockat mynten, vände han oxen och körde
in på hennes gård.
— Lås porten och skicka bort tjänarne, —
föreskref han. — Med en sten skall jag slå spanten
af tunnan, så att vinet får rinna ut öfver gården.
Du behöfver endast se det, o Sarahat, för att
glömma all din bittra saknad efter en dyrbar make.
Hon gjorde utan invändningar som han be-
gärde, och redan dundrade en sten i hurtig dans-
takt mot tunnans vidjespant. Brakande föllo kim-
marna i sär.
Den vackra Sarahat, hvars svarta skjorta var
öfversållad med stjärnor af blank tråd, hade röd-
gult hår, som hängde i en tjock fläta ända till
bältet, och hennes fötter voro de hvitaste och minsta,
som trampat Ninives mattor.
Hon tog en bägare för att dock åtminstone
uppsamla några droppar af den kostbara saften.
Men då hon höll den tätt intill kärlet, såg hon
med förskräckelse att en hand i stället för en
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
