Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Sardanapals lefvande lustgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag lifvets stoltaste sällhet att så gå under, att ett
jubel från saliga läppar öfverröstar murarnas fall
och genljuder genom tusen och åter tusen år.
Han gick några steg framåt, företrädd af två
evnuker, som buro facklor i båda händerna och ett
gissel lagdt öfver vänstra skuldran. Då han hun-
nit tröskelstenen, stannade han åter och talade.
Han stämma vardt djupare och strängare, så att
han fick manligt mål.
— Mina präster berätta om en man, som på
en af gudarnes befallning, lydigt förfärdigade en
farkost och räddade sig undan den stora vatten-
flod, i hvilken gudens hämnd fördränkte jorden.
Jag vet ingen större stackare än den mannen. Om
jag hopletar alla min stads bedragna äkta män,
alla trätsjuka gamla kvinnor, alla knäsvaga, som
lupit för en afskjuten pil — jag skulle icke finna
en som förödmjukat sig och sitt släkte så djupt
som den mannen. •— Med rynkade ögonbryn och
armarna öfver bröstet skulle han hafva svarat
guden: Efter du förgör mitt släkte, är du min
fiende, och jag är ingen öfverlöpare. — Därmed
skulle han i värdig sorglöshet stannat på sin klippa
till dess vattenfloden steg öfver hans hufvud och
fördränkte den sista människan, den sista sonen
af ett släkte, som svarat gudarne sitt nej. — 1
4- 126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
