Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Sardanapals bål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En hvit darrande fläck steg upp på Sardana-
pals kind, och hans rödkantade och försvagade ögon
glänste af hjältens hänryckning. Alla sågo, att
han häftigt rörde läpparna och sjöng, men i följd
af hans stämmas spröda kvinnlighet kunde endast
de närmaste fånga hans ord.
— Jag, som var den afundade, skall nu afun-
das den fattigaste blomsterplockerska vid vägen.
Sällheten blommar ej för den döde. Snart är jag
stoft, fast nyss jag höll det rika Ninua i mitt sköte.
Blott hvad gommen mig gaf och den skalkande
tärnan är mitt. Allt annat måste jag lämna. Drag
samman liktältet om mig och den kallnade, ty i
armarna på den sinnlighet, vid hvars bröst jag
framlefvat mina dagar, och som här ligger dräpt
på mitt bål, vill jag äfven brinna till aska. Det
blifve det sista hvarmed jag bedårar och förskräcker.
De grå männen stannade i ring om liktältet
med de sprakande kådstickorna höjda och bakom
dem trängde sig kvinnorna in i stockhuset.
Den kvafva luften steg dem åt hufvudet, och
redan under gästabudet hade ett pulver hemligt
blandats i vinet. Några af dem föllo framstupa
och kramade pärlknippena mellan sina fingrar som
klasar. Halfgömd under snibben af en matta och
utan kläder låg en afsvimmad negrinna med sitt
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
