Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Hans Alienus blir romersk kejsare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ni ha rätt, — svarade han. — Om jag
också endast dröjde hos er natten öfver, skulle
allt, som ni räckte mig, smulas. Era böljeglitt-
rande friska sånger skulle jag göra grå och grum-
liga som vatten, i hvilket man kastat aska. På
afstånd ser jag beständigt saftiga frukter, men när
jag väl håller dem i min hand, förvandlas de till
stickande kardborrar, hvilka jag skyndar att trampa
på för att jaga efter nya. Lönlöst bär mig kölen
öfver hafvet. Jag är den hemlöse vandraren Hans
Alienus, är en annan tillhörig. Jag tillhör alltid
en annan tid än just den hos hvilken jag rastar
för att söka ett skuggadt hviloställe.
Han hörde icke längre hafsbrisens vågplask
under borden och icke herdarnes försmädliga af-
skedshälsningar. Han såg icke framåt, icke heller
tillbaka mot det Hellas, som sjönk i blåröd dimma.
Fartyget dref sakta till sjös, redlöst öfverlämnadt
åt stormarnas lek.
I två hundra år och mer gungade vågorna
det väderdrifna skeppet, och de fordom unga sån-
gerskorna grånade och dogo. Otålmodigt, kastade
Æolus slutligen det murkna skrofvet på stranden
vid Ostia, och Hans Alienus upphängde sitt rifna
segel i Neptunus’ tempel samt torkade kläderna
framför nattväktarnes eldar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
