Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Hans Alienus blir romersk kejsare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höjer sig utefter Misenums klippvägg, steg från
arenans mark ända upp mot de öfversta solbelysta
bänkringarna ett vimmel af glitter, då åskådarne
reste sig från sina platser för att uppsnappa ett
ord af Cæsars mun.
— Min ungdom förbrann på Sardanapals bål,
men mina mannaår sjunka i töcken, äro blott
röken, som hänger kvar öfver askan. Jag har gått
vill och skönjer ej längre vägen genom skymningen
och törnet. Hämten därför det jupitershufvud, som
jag medförde. Det var fordom min lykta.
Det vardt stilla öfver den vida arenan, och en
timme förgick innan prästerna hunno att hörsamma
befallningen. En dräpt fäktare släpades under
tiden bort med ett slags järnkrattor. Hjälmen hade
rullat af, och solen glänste i den fyrhörniga skölden
och den samnitiska rustningens benskenor. Det
blottade bröstet, högt som en kvinnas, var ännu i
döden svettigt efter striden, och den styft utsträckta
armen drog en blodig fåra i sandmyllan.
Ändtligen hördes aflägsen sång af mansröster,
och i den port, där fäktarne nyss, svingande sina
svärd, gått döden till mötes, intågade jupiters-
prästerna med palmkvistar i händerna och klädda
i glödande djuprödt. Högt på sina axlar buro två
af de äldste det öfvertäckta gudahufvudet. De
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
