Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Hans Alienus blir gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på hjälp, och inne i vagnen sutto en capuciner-
munk och två gamla engelskor i blå bahytter.
Alla tre hade hvar sin uppslagen bok med ett
kors på de svarta permarna.
— Här är något för dig, — hviskade Hans
Alienus och ledde Tuklat-Nirgal med sig vid armen
nästan som ett farligt djur.
Den assyriske jätten, som nu icke bar annat
än sin slitna fäll om höfterna, drog den störtade
hästen i diket och ställde sig själf i hans ställe vid
fimmelstången. Hans Alienus band de båda töm-
marna om två testar af hans hår och steg själf
upp på bocken bredvid kusken.
— Du fnyser och sparkar som en centaur, -—
sade Hans Alienus, när de hade åkt ett stycke. —
Men nu köra vi till ett kloster. Det är den ort,
där det förflutnas hvila funnit sin sista fristad på
jorden. Där inskrifver jag dig som novis, Tuklat-
Nirgal. Det är bara en svårighet. Du måste först
aflägga kyskhetslöftet. Men tro mig, det kommer
att gå lättare än du väntat.
Tuklat-Nirgal tvärstannade, men kusken gaf
honom ett så våldsamt slag med tömmarna, att
han sträckte ut i vildt språng, och våt af svett
mumlade han skrattande en förbannelse.
Efter en timme dundrade postvagnen på sten-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
