Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Hans Alienus blir gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Tror ni jag berättar Solborgens hemlighe-
ter. Säg mig i stället, Hans Alienus, hur finner
du ofvanvärlden vid sidan af skuggornas rike?
— Här uppe var jag den kloke och de andra
voro åsnorna; där nere var jag åsnan och de an-
dra voro kloka. Mer behöfver jag inte säga dig.
Skall jag nu åter begynna min gamla gång bland
uppståndna Buddamunkar, som inbilla hvarann,
att lifvet är en plåga. Skall jag åter höra upp-
fostrarpredikanternas närgångna : så skall du färga
dina tankar och ord, så skall du bevara dig mot
det otillåtna sköna. — Apostlasekel! Kväkaresabbat!
Jag kastar dig min pilgrimshatt i ansiktet. Jag
härdar inte ut att bli din på nytt, och den, som
ej härdar ut, skall inte tynga lifvet med sin närvaro.
Jag vill dö. Min kåpa och hatt räcka att betala
grafplatsen.
Priorn slog honom på axeln.
— Låt oss till en början pröfva din fullkom-
lighetsjord. Är du väl uppe i Solborgen, skall väl
ingen heller neka dig att stanna, om du ej längtar
tillbaka. Konsten blir att komma dit upp.
Väpnaren närmade sig, och novisdräkten stra-
made om hans grofva tegelröda lemmar. Han pe-
kade mot trädgårdsporten, genom bvilken Petrus
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
