Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Fadern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fläck. Det besynnerligaste är, att han i grund och
botten likafullt är släktkär, det vill säga, han talar
med verklig värme om alla aflägsna anförvanter,
som han inte ser i sin närhet.
Hans Alienus kände åter ett stick genom
bröstet, då han i en annans mun hörde de hårda
domarna öfver fadern. Han blef fåordig och in-
bunden.
— Jag tänker, •— sade han, — att om min
far och jag händelsevis en gång, då vi äro sam-
man, få höra sång eller gitarr, eller om något
annat inträffar, som påverkar vår inbillning, är
en försoning kanske inte omöjlig. Men det ser
mörkt ut.
Farbror Didrik böjde sig tyst öfver sitt tapis-
seri, och Hans Alienus betraktade porträtten på
väggen.
Den rödlette herrn med pudradt hår och stång-
piska hade varit konungens lifmedikus och lika
from i sina seder som våldsam i sin vrede. På
hans tid var vetandet ännu gladt, och hans lärdom
grumlade icke munterheten i hemmet, där sjutton
söner växte under hans tak. Men kom en af dem
för sent till bordet, när han klappade i händerna
till tecken att bönen skulle läsas, kunde han hop-
krama en tenntallrik som en servet.
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
