Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Ensamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
brinnande luntorna, på hvilkas blad så inånga för-
klaringar kolna.
Då han hade fyllt alla kakelugnarna, bar han
sitt sista fång ut i köket och tömde det i spisen.
Tjänarna sofvo i flygeln, och han var ostörd och
allena. När lågorna slogo upp, blänkte på väggen
den långa raden af kopparkastruller och den kupiga
syltkitteln lika muntert som i forna år, och inne i
skänkrummet, bakom dörrens till hälften kritade
ruta, glänste skålarna och glasen under tidnin-
garna. Pressade örter brunno med klart ljus,
gnistorna dansade upp genom skorstenen som om
spisen hade upphettats för ett gille, och bland eld-
flingorna tumlade svartnadt papper, på hvilket en-
staka bokstäfver ännu glödde. Skenet upplyste de
fuktigt kalla rummen och husets alla fönster, så
att det syntes långt i natten mellan trädgårdens
grenar, och många trodde med förvåning att gäster
ankommit och att en högtid åter firades i det hus,
som så länge stått dödt.
De trodde rätt, ty de sågo skenet från det
första och det sista gästabud, som Hans Alienus
gaf på sin faders gård.
Efter den natten var han fredlös. Han gick
och gick fram och åter genom rummen liksom han
113
m 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
