- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
9

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - I. En slutad kärlekssaga

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Nog nu, det är ju bara den första punkten, som
gäller dig. Har du besinnat att du väljer mellan
Halleborg och mig?

— Ja, älskling, och jag har längesedan valt och
valet var lätt.

— Och du skall aldrig ångra dig?

Aldrig.

— Nej, kanske inte nu, men en gång, då Julia är
gammal och vissnad och grå, då din egen kraft att
fortsätta din juridiska bana i embetsverken här uppe, hvilken
nu varit mera lek, men hädanefter skall bli lefvebröd,
måhända slappats, missräkningar och bekymmer komma,
hur blir det , Gösta?

— Alltid, alltid salighet med dig och qval och längtan
der du ej är ...

Hon kunde, hon fick ej fresta honom längre; hennes
oroliga frågor och hans varma försäkringar dogo bort i
en lång, innerlig kyss, som repeterades tills Halleborg med
alla dess herrligheter krympt ihop och blifvit så små, att
Julia kunde täcka dem med sitt rosende lillfinger.

— — — — — — — — — — — — — — —

En vindstöt? Några förrädiska flägtar? Ett dödens
frö, som kanske legat och grott länge under lifvets och
kärlekens hopp? Hvad vet man derom? Åtta dagar
derefter var Julia Malmborg ett kallnadt stoft och intet mer ...

— — — — — — — — — — — — — — —

Det var tankarna på allt detta, som jagade igenom
dessa två hufvuden, hvilka lutade sig emot hvarandra i
dyster förtviflan, det ena gammalt, simpelt och med
grofskurna drag, det andra vackert, ädelt och mörklockigt,
men båda enade af kärlek och sorg i både det unga och
gamla hjertat.

Det gråa hufvudet reste sig först.

— Åh, Gu’ tröste mej, så jag bär mig åt, min gamle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:52:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/halleborg/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free