- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
18

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - III. Dödsdömd vid 20 år

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sin faderlige vän, numera den ende på jorden, för hvilken
han öppnade sitt hjerta.

Gösta hade icke märkt den gradvisa förändringen
i deras samtal under den tid, som förflutit sedan han
först kom ned till Halleborg efter Julias död; men prosten
Hjelm hade det. talade man endast om det svidande
hjertesåret, om pligten att lefva och lida och om
kärleken, som öfvervinner sjelfva döden, och om Honom,
som sjelf är kärleken. Efter hand, som de gamla
hjertetrådarna mellan Gösta, fädernehemmet och dess folk
delvis växte samman igen, fördes också samtalet på ett och
annat, som rörde gamla Halleborg eller någon dess
underhafvande, stundom också, fast mera sällan, på sockenbor,
som prosten, men ej Gösta kände.

Af ett och annat ord, hvarmed Gösta ovetande
förrådt sig, hade också gubben Hjelm fått en aning om
de känslor, som rörde sig i fideikommissariens själ vid
tanken på att lemna Halleborg. Och gamle prosten,
som hade sitt nattvardsbarn, den unge mannen, som han
sett växa upp under sina ögon, innerligt kärt, han gladde
sig deråt och mumlade ibland för sig sjelf: »Om blott
tiden ej varit så kort, om blott tiden ej varit så kort!»

När de nu båda kommo upp i Göstas rum, ställde
sig denne vid fönstret, blickade ut öfver det disiga, töande
landskapet och sade:

— Jag satt här och såg på dessa gamla, välbekanta
omgifningarna, såg dem nu för sista gången reda sig till
vår och sparka af sig det hvita täcket.

Han trodde, att han i likgiltig ton gjort en
hvardaglig anmärkning, men prosten förnam nogsamt den
underström af känsla och saknad, som låg bakom orden.

— För sista gången, Gösta! Det der är ord, som
föra vemod i sitt spår. Jag kommer just nu från ett
annat hem, från en menniska, ung, som du, sorgsen, som
du, och som också troligtvis för sista gången ser snötäcket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free