Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - III. Dödsdömd vid 20 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hem, utan sol och frid, men ändå, ändå hänger flickan
fast vid lifvet, hvaraf hon knappast sett något, ändå blir
det något så svart och skumt i hennes blåa, milda ögon.
då hon talar om att hennes plågade tillvaro nu snart
måste vara slut. Ack, lifvet, Gösta, det håller oss med
starkare band än vi ana, det skola vi alla finna en gång
då det på allvar gäller att bjuda det farväl.
— Kanske ...
Det var så ytterligt få impulser utifrån, som
tilldrogo sig någon uppmärksamhet af enslingen på Halleborg,
att han hade mycket svårt att förjaga grannarna på
Lindenäs ur sina tankar. Dödsdömd vid tjugo år! Hon, som
dock hängde fast vid lifvet. Men till honom, som önskade
den, hade ej döden kommit. Huru underligt! Han
mindes Amelie. Linhårig, blåögd, lång och stark och
frisk som en blomma. Jaså, stjelken var maskstungen
och hon måste dö utan att ha lefvat. Och så hade de
brödsorg äfven, grannarna der borta tvärs öfver viken.
Och far och mor åldrades i kretsen af en barnskara, hvars
framtid de ej kunde trygga, nöden, fattigdomen kommo
utan att de kunde värja barnen deremot. Och allt detta
efter ett glädjelöst lif, utan förstående och andlig
samhörighet i äktenskapet. En fin, känslig qvinna, spänd
samman för lasset, hvilket omsider blifvit dem för tungt,
med en rå och brutal man, som visserligen ej direkt
tyranniserat henne, men dock med sitt väsen måste såra
henne i hvarje ögonblick. Ja, nog fanns det mycket,
mycket ve i verlden!
Han talade med inspektor Svensson om
kammarjunkarens på Lindenäs. Den gamle ruskade på hufvudet.
Det var en för jemmerlig ställning der borta. Potatisen
frös ned i jorden om höstarna, innan de hunno få upp
den. Harfvarna lågo vintern öfver och ruttnade på
åkerrenarna. Ville baronen köra der förbi skulle han få se
en höstvagn stå nära vägen, halflastad med ruttnande hö,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
