- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
31

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - V. Dödens och lifvets brud

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

från alla dem, hvilka vore i stånd att sälja friska, starka
döttrar åt utlefvade, sinnlige män, bara för det döttrarna
kunna hyckla kärlek och männen låtsas omedvetna om
sitt köp?

— Ja, kanske hårdast från dem. Det är från dem,
som dödens brud tar ett godt byte, fideikommissarien till
Halleborg. Men värre är det andra straffet: vår egen
dom öfver oss sjelfve, och dock — än hårdare kan
vedergällningen drabba oss.

— Hur menar ni?

— Amelie är dödsdömd af läkare, af alla, men till
sist finnes det dock blott En, som kan fälla den domen
och Han har inte talat. Ert stackars hjerta är också
dödsdömdt af ödet, af er sjelf, men det finnes dock blott
En, som utransakar menniskornas hjertan. Föreställ er
att Han ändrar den domen i högsta instansen.

— Jag förstår inte ...

— Om ett underverk bevarade Amelies lif i månader,
i år, i allt fall längre än vi kunnat ana, och om ert
sjuka hjerta ändå, trots allt, skulle bli ungt och starkt
och längtande igen, och så ni i er dårskap bundit er?

Han teg en lång stund.

— Tror ni jag är en mördare? Och hvad mitt
eget hjerta angår — det måste ni tillåta mig sjelf att
svara för såsom ärlig man på heder och tro; det är för
längesedan begrafvet i mullen.

Och så gaf modern efter tum för tum, nästan kännande
sig som en mor för båda dem, hon gick att på detta
underliga, hemska sätt binda samman utan att förena.

Kammarjunkaren skulle ingenting få veta förrän allt
var färdigt. Hans hustru tänkte med rysning och
förödmjukelse på den förtjusning, med hvilken han helt visst
skulle kasta sig öfver »arrangementet». Och så gick hon
till dottern med sin tunga, underliga uppgift, viss på att
det skulle bli henne mycket svårt att få Amelie att »förstå».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:52:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/halleborg/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free