Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - V. Dödens och lifvets brud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon gick med en känsla af brännande skam, snarlik den
en dotter erfar, då hon skall bekänna ett felsteg för sin
mor, och med alls intet af de känslor en mor plägar känna
då hon har en man att bjuda sin dotter.
Blott föga hade baron Gösta och fröken Amelie
träffats under denna tid. Hon var så klen, att hon för
det mesta måste vistas på det lilla gafvelrum hon delade
med en af småsystrarna. Det var dagar då hon endast
flyttade sig mellan sängen och gungstolen. Men hvad hon
sett af baron Gösta och ännu mer moderns stämning mot
honom, hade alldeles förjagat all blyghet, all känsla af
obehag öfver att en främmande skulle få på nära håll
iakttaga de hundradetals tecknen på deras fattigdom. Hon
såg honom komma och gå med samma känslor, som hon
såg gamle prosten: en snäll, vänlig menniska, för hvilken
de ej så ängsligt behöfde söka skyla sitt armod.
Fru Ragnhild kände sig som en brottsling, då hon
gick att inviga sitt barn i Göstas och sina planer. Hon
började att tala i sväfvande, obestämda ordalag. Hvad
hon sade visste hon inte och Amelie begrep det ej; det
var någonting dunkelt om »framtiden», om att »allt kunde
bli så annorlunda än hvad man tänkt och att ingen visste ...»
Det var en qväll sedan Amelie redan gått till hvila.
Den sjuka lyssnade med spänd uppmärksamhet, och så
småningom bredde de små hektiska rosorna på
kindknotorna ut sig öfver ansigtet, de blå ögonen glänste och
hon reste sig till hälften. Slutligen drog hon moderns
hufvud häftigt till sitt bröst och sade med en
hjertskärande blandning af jubel och tvifvel:
— Min framtid, mamma? Ack, mamma säg! Har
doktorn sagt något? O, får jag kanske lefva ... litet till?
Fru Ragnhild erfor en brännande blygsel och gömde
sitt ansigte i täcket. Hon kände sig nästan som om hon
gått att plundra en graf. Att draga ned denna rena,
till hälften flydda ande i så krassa, timliga beräkningar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
