- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
33

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - V. Dödens och lifvets brud

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Huru skulle hon väl, utan att för alltid förlora sitt barns
förtroende, kunna delgifva henne allt?

Så småningom gick det, litet om sender. Amelie
hörde på henne medan uttryck af häpnad, skrämsel och
förvåning vexlade i det lilla genomskinliga ansigtet. Hon
blickade på modern som en liten skrämd fågel, då han
flaxar mot en stängd ruta, och fru Ragnhild tyckte sig
läsa i den blicken: »Är det möjligt att det är min mamma,
som säger detta?» Slutligen, trött och förbi, brast fru
Ragnhild ut i snyftningar och klagade:

— Men barn, du skall aldrig, aldrig kunna begripa
mig, aldrig förstå, att jag inte velat dig illa!

Amelie strök kärleksfullt hennes kind och sade:

— Jo, jo, mamma, jag förstår mycket mer än mamma
tror. Allt det der om fideikommissbrefvet och den 21
Augusti och alltsammans. Och jag förstår nog att han
håller af min egen lilla mamma och för den skull vill
hjelpa oss, och att man alls inte får vara stolt när man
är så fattig som vi. Och jag har nog hört att det finnes
de som gifta sig utan att hålla rigtigt af hvarann, fast
jag tror att det är mycket illa. Men med fideikommisset
är han ju mycket rik; kunde han ej hjelpt oss litet ändå,
och så gift sig med en annan flicka, en stark och frisk,
som ej varit så besvärlig. Mig måste han ju rent af
pinas af att se. Ack, hvarför just mig?

Modern teg, teg alltjemt, huru forskande än Amelies
ögon hängde fast vid henne med ett bedjande uttryck.
Slutligen gick der som en frossbrytning genom den späda,
tunna gestalten; de stora, blå ögonen fylldes af klara
tårar och hon yttrade:

— Å nu vet jag ... o så dum jag är! Det är
ju för att jag skall dö, för att jag skall dö!

Jemte det innerligaste medlidande med dottern kände
fru Ragnhilds hjerta i det ögonblicket intet annat än harm
mot baron Gösta och förakt för sig sjelf. Aldrig, aldrig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free