- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
35

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - V. Dödens och lifvets brud

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Då baron Gösta i sitt bästa ekipage och med en
bukett, så ståtlig Halleborgs trädgårdsmästare kunnat
åstadkomma den, rullade fram mellan de bofälliga uthusen å
Lindenäs, svängde upp till den rankiga trappan och visste
att bakom förmaksdörren derinnanför satt den qvinna, han
ämnade förolämpa med erbjudande af alla kärlekens och
äktenskapets insignier utan kärleken och äktenskapet sjelfve,
då hade han ett svårt ögonblick, under hvilket han till
och med undrade, om det ej varit bättre, mindre
smärtsamt att helsa kusin Charles Emil såsom efterträdare å
Halleborg.

Men nu var det gjordt! Det fanns ej mera tid att
tänka derpå, och han öppnade dörren, fast besluten att
med de bästa ord han förmådde finna söka mildra det
pinsamma uti situationen för henne, som skulle hjelpa honom
att rädda fäderneborgen, hans enda jordiska önskningsmål.

Derinne satt hon ensam. Äfven modern hade
aflägsnat sig i sista ögonblicket och fadern, som med
skräflande, ostentativ vänlighet tagit emot Gösta, drog sig
tillbaka.

Hon satt i en hög karmstol, med en färg på kinden
och en nervös spänstighet i den tärda kroppen, som läto
henne se mindre lidande ut än vanligt. Hon var iförd
sin bästa drägt, en svart klädning af det då brukliga
tyget paramatta, illa sydd äfven på en tid då Amelie
var vida fylligare än nu, och nu nästan teende sig som
ett bårtäcke svept om de smala axlarne. Men hufvudet
derofvanför bar i följd af den högre ansigtsfärgen för
tillfället några svaga spår af den fägring, som lidandet härjat.

När Gösta trädde in, skakades hon som af kyla.
Och han, han glömde allt det milda, vackra han skulle
sagt, och föll på knä vid hennes sida, hviskande:

— Förlåt mig, o förlåt mig! Ännu är det tid, i fall
det synes dig outhärdligt; men vill du, så skall jag göra
allt för att icke vålla dig mera sorg än denna!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free