- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
44

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - VI. En bröllopsdag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Ändtligen, ändtligen var då denna qvalfulla
bröllopsfest slut. Den sista främmande vagnen hade rullat ned
för allén. Kammarjunkaren, som mot förmodan hållit
sig på benen hela tiden, var visserligen i en mindre redig
sinnesförfattning, men det togs inte så noga den tiden,
och flere af gästerna voro ej stort bättre än han, så
att på det hela hade han gått igenom det med glans.
Halleborgskusken hade satt för, Amelie låg på soffan i
förmaket, flämtande och matt, och småsyskonen trängde
sig gråtande omkring henne, allas deras goda engel, nu
när afskedsstunden var inne. Fru Ragnhild låg på knä
vid soffan med hufvudet vid Amelies bröst.

— Mitt barn, mitt älskade barn! Jag har aldrig
velat annat än ditt bästa! Må Gud förlåta mig om jag
ej förstått det!

Baron Gösta stod likblek borta vid bordet.

— Det gör mig ondt. Jag ser nog hur klen du
är, men ... nu är det tid, Amelie!

Fru Ragnhild reste sig upp.

— Håll Gösta! Låt henne stanna här i natt! Hon
är för svag.

Och så tillade hon med ett obeskrifligt bittert,
vemodigt leende:

— Hvad gör väl det? Du ... du är ju ändå ingen
otålig brudgum, Gösta!

Han kände det som ett slag i ansigtet, men böjde
hufvudet och svarade:

— Jag är mycket ledsen, men ... man väntar oss
och jag tror nästan att mitt ... vårt folk ordnat något
derframme. Det vore synd ...

Amelie spratt till och reste sig med oväntad kraft.
Ha! Det fanns dock nu en plats för, ett behof af hennes
person! Hon var en del af »brudparet», som var väntadt
å Halleborg, ej blott ett svart streck öfver § 17! Hon
slöt fadern, syskonen och sist modern länge och varmt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:52:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/halleborg/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free