- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
46

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - VI. En bröllopsdag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

man offrade och led något för dig, der du i trolskt
måneskimmer reste dina höga, hvita murar mot furuskog
långt bort i fonden och vattnets blanka spegel strax
bakom! Med frodiga lunder och bördiga, ändlösa fält så
långt blicken nådde till höger och venster! Med slottslik
gårdsplan, der just nu kulörta lyktor i tusental glimmade
fram mellan de ståtliga lindarnes och almarnes grenar!

Gösta var stolt, mycket stolt, och aldrig hade denna
stolthet blifvit så förödmjukad som i dag af alla undrande,
spefulla blickar, alla kringflygande, giftiga ord under denna
bröllopsfest, hvilken föreföll som ett misslyckadt
sällskapsspektakel. När vagnshjulen dånade fram på bron, som
ledde öfver trädomskuggad, silfverglänsande å, hvilken
just vid Halleborg föll ut i sjön, reste sig hans nedslagna
mod och blodet strömmade litet varmare till hjertat.

Derborta, i de under mansåldrar af hans far och
farfar väl behandlade underhafvandenas krets, bland dessa,
som med kärleksfulla händer rest äreportar i allén och
festligt smyckat den stora trappan der framme samt nu
rörde sig i lifliga grupper mellan träden, väntande sitt
unga herrskap, der skulle man väl se på hans unga, bleka
brud med undran, men tillika med vördnad, der skulle
man visserligen ha svårt för att förstå, men ännu svårare
för att håna.

»Hurrah! Hurrah! Hurrah! Hurrah!» ljöd det från
trehundrade stora och små munnar, fyrfaldt, fulltonigt
under gamle Svenssons anförande, efter flitiga öfningar
hela eftermiddagen. Den hyllningen skulle icke klingat
friskare, om husbonden, strålande af jublande fröjd, ilat
fram der på gården efter sitt frustande spann med den
skönaste, mest tillbedda maka i sina armar.

Amelie såg på trappans gröna guirlander, på
folkhopen och lyktorna, som om det hela varit en dröm,
från hvilken hon just höll på att vakna. Plågorna hade
släppt för ett ögonblick, men magtlösheten var förfärande;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free