- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
48

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - VI. En bröllopsdag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Han hade aftackat gamle Svensson och burit Amelie
uppför trappan, in i gula salongen. Han var förskräckt
öfver hennes slapphet i kroppen och det likbleka ansigtet.
Hon föll samman som en trasa i ländstolen der han satte
henne, och suckade tungt, med slutna ögon.

Brydd och tvekande stod han tyst ett par minuter.
Så vinkade han inåt matsalen och lade samtidigt handen
lätt på hennes magra, kantiga skuldra:

— Stackars Amelie! Försök att taga något, som
kan ge dig en liten smula krafter.

Ett nästan ljudlöst »Tack» sväfvade lätt öfver de
tunna läpparne och så såg hon upp!

Der — stod gamla Kerstin lifslefvande med en
silfverbricka med två thékoppar och en liten vinkaraffin af
gnistrande kristall. Och der stod mamsell Ulla Jönsson
i hvit mössa och stort, hvitt, rödkantadt köksförkläde,
frän hvars linning en respektabel nyckelknippa nedhängde
i en massiv silfverkrok. Båda med fula, tandlösa, leende
munnar, båda med gamla, trofasta, fuktiga ögon.

Blodet jagade uppåt Amelies kinder och hon erfor
den första oblandade glädjekänsla, hon hyst på flere år.

— Kerstin! Ulla! Är det möjligt! ropade hon och
sträckte ut sina händer och gaf dem en blick, med hvilken
äfven en fordringsfull brudgum nästan kunde varit belåten.

Gösta, som dragit sig litet tillbaka, trädde fram bakom
stolen och vidrörde lätt hennes gyllene, af ansträngningens
kallsvett fuktiga hår.

— De äro min bröllopsgåfva till dig, hviskade han
sakta.

Hon såg upp mot honom med sina blåa barnaögon
och svarade trohjertadt:

— En kärare kunde jag aldrig få. Gud välsigne dig!

Borta vid kakelugnen stod mamsell Ulla med
näsduken för ögonen, och gamla Kerstin glömde théet,
respekten för baronen och hela verlden, satte brickan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free