- Project Runeberg -  Fideikommissarien till Halleborg : berättelser, skisser och humoresker /
51

(1895) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fideikommissarien till Halleborg - VI. En bröllopsdag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ingen annan ung qvinna såsom herrskarinna beträda tröskeln
till Halleborg, än den som i lifvets vår blifvit dömd till
döden liksom du!»

— — — — — — — — — — — — — — — — —

Blek, tyst, med slutna ögon satt Amelie i gula
salongen. Kerstin och mamsell Ulla smögo på tå inne i
matsalen och väntade förgäfves pä den lilla silfverklockans
kallelse. Slutligen gingo de in till sin unga matmor.

— Fru friherrinna, jag är rädd ... tyckte mamsell
Ulla.

— Gulleba.... friherrinnan får lof lägga sig nu.
Förlåt gamla Kerstin, men det går aldrig an att så trötta
ut sig.

Och så förde de båda gamla henne in i hennes
sofrum — brudgemaket ...

Denna barnasjäl i denna brutna kropp hade aldrig
drömt om det som inneslutes inom väggarna af ett sådant
rum. Icke om den eganderättens salighet, som med
skälfvande hand sluter dörren i dubbla lås ... Icke om
denna längtan, som stannar rådvill vid sitt eget mål och
liksom på lek förlänger sig sjelf, eller om darrande, ifriga,
feberheta fingrar, som famla bland myrtens qvistar och
göra illa det krusiga hår medan läpparna stamma: »Får
jag hjelpa dig, älskling!»

Men hennes qvinliga instinkt reste sig mot denna
kolossala paradsäng och dessa fyra gamla qvinnohänder,
som med vänlig, beställsam ifver lossade krona och slöja
och profanerade värf, som ej voro deras. Åh! Hon visste
ej hvarifrån den kom denna beklämmande känsla, hon
visste bara att hon längtade upp till något af de allra
minsta tornrummen med en soffa och ett par stolar, utan
blommor och kandelabrar, utan lyx och prål.

När hon blef ensam, allt var tyst och ljusen släckta
började hon i tankarna lefva om denna dag ... sin
bröllopsdag, med alla dess kroppsliga och själsliga qval.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:46:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/halleborg/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free